© GERTs BLOGGBILDER

Natur Fåglar Insekter Sommar Vinter

Stork

Vit stork (Ciconia ciconia) är en fågel i familjen storkar

Vit stork är en stor fågel med lång hals och näbb, långa ben och långa breda vingar. Den har en längd på 95 till 110 cm och ett vingspann på 183 till 217 cm. Könen är lika till utseendet men hanarna är något större. Dess näbb och ben är röda. De yngre fåglarna har en mörk näbbspets. Dess fjäderdräkt är övervägande vit förutom arm- och vingpennor som är svarta. Det enda "läte" som storkar har är att de "klapprar" med näbben. Detta sker oftast när paret möts vid boet.

Vit stork häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien. I Skandinavien häckar den numera endast i Danmark och Skåne. I de nordligare delarna förekommer den endast tillfälligtvis. I Norge och Finland observeras bara enstaka storkar årligen, dock har man observerat åtminstone ett säkert häckningsförsök i Finland under de senaste åren. I Estland förekommer rikligt med häckande stork.

Från 1920-30-talen blev arten mycket sällsynt i Sverige, och en häckning 1954 bedömdes länge som den sista, men från och med början av 1990-talet har den gjort en tydlig återetablering, framför allt längst i söder. De storkar som häckar i Skåne anländer i början av april och flyttar i mitten av augusti.

De flesta vita storkar lever i livslånga par som bildas när individerna är 3 till 4 år gamla. Paret bygger tillsammans boet som inte sällan ligger i människans närhet. De bygger ett plattformslikande bo på tak, skorstenar eller på ett större avstympat träd. Dessa bon återkommer paret gärna till år efter år. Honan lägger vanligtvis 4 ägg, men kullar på upp till 7 ägg finns rapporterade. Paret ruvar äggen tillsammans mellan 29 och 34 dygn. Båda föräldrar tar hand om ungarna som blir flygga efter 58-64 dagar.

Storken är förknippad med många sägner och myter. Bland annat trodde man att ett storkbo skulle skydda huset för eldfara Man ansåg också att storken var en uteslutande nyttig fågel och den har därför varit populär och åtnjutit beskydd. I flera västerländska kulturer har man berättat för barn att nyfödda barn kom med storken. Myten blev vanlig i Västeuropa under 1800-talet när storken var en symbol för lycka och välstånd. Tidsandan tillät inte att föräldrar talade om sex och fortplantning med barnen och därför sades att storken landade med spädbarnet i näbben

Storkens föda utgörs företrädesvis av mindre djur, som insekter, groddjur, ormar,

fågelungar och sorkar.