© GERTs BLOGGBILDER

Natur Fåglar Insekter Sommar Vinter no registration needed counter

Steglits

  God  Jul o Gott Nytt År 

Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar.

Steglitsen lever mest av diverse frön, främst från tistlar och kardborrar. Historiskt har den varit en uppskattad burfågel på grund av sin vackra fjäderdräkt och sin sång, och dess närhet till människan har gett den både symboliska kvaliteter och gjort den till ett populärt motiv i måleri och litteratur.

Steglits förekommer i Sverige framför allt i de södra och mellersta delarna. Den överger de nordliga delarna av detta häckningsområde och flyttar i oktober–november. Delar flyttar till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars–april, medan andra övervintrar.

Steglitsen är över stora delar av sitt utbredningsområde en vanlig häckfågel i öppna, trädrika landskap, trädgårdar och fruktodlingar. Den häckar två gånger om året – första gången i maj. Boet är skålformat och har tjocka väggar av fina stjälkar, strån, rötter, mossa och kvistar. Det brukar placeras högt i trädkronan, oftast i lövträd men ibland i barrträd. Honan bygger boet, men hanen kan bistå med att samla byggmaterial. Honan lägger fem till sex vitaktiga ägg med fina röda fläckar, som hon ruvar i 12 till 13 dagar. Ungfåglarna utfodras sedan av båda föräldrarna med frön och insekter under 13 till 15 dagar. Steglitsen blir könsmogen efter ett år och kan leva upp till tio år, även om tre år är mer normalt.

Över stora delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det i dag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar, varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.

Steglitsen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min sida   gertphoto.fotosidan.se  Finkar 



Postat 2020-12-23 18:48 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Älg i badet

Älgar (Alces) är ett släkte partåiga och de största nu levande hjortdjuren.

Älgarnas storlek varierar beroende på könet, arten, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150 och 170 cm, en älgtjur mellan 180 och 210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg.

Vid födseln är älgkalvens fäll rödbrun. På vuxna djur varierar fällens färg från rödbrun via gråbrun till svartbrun. Under vintern bleker den ut lite. Benen är ljusare och har kortare hår än den övriga fällen.

Som hos andra hjortdjur (med undantag för renen) är det endast handjuret som bär horn. Hornen börjar som små bastklädda rosenstockar hos älgkalven på hösten det första levnadsåret, som kan urskiljas som små bulor bakom ögonen. Vid 2 års ålder anlägger tjuren ofta enkla spetsar till horn, så kallat ”cykelstyre".

Under brunsten i september-oktober används hornen för uppvisning och även strider mellan tjurarna. När brunsten slutar brukar hornen sitta kvar fram till under vintern. De fälls vanligen i januari eller februari, men tidpunkten kan variera från november för äldre tjurar ända fram till april för ungtjurar.

Bilder är fotograferade i skogen 

Fler bilder  vigg5.se  



Postat 2020-12-12 14:49 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

OPEL Års modell 1939

Vacker Gammal Opelbil från 1939 

                                                                                                   ***

                                                                                         ***

Förstora 



Postat 2020-11-28 17:01 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Vägskylt



Postat 2020-10-29 19:32 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Skedand

Skedand (Spatula clypeata eller Anas clypeata)

Den har en kort hals och en iögonfallande stor och platt näbb, som ger den ett framtungt intryck både simmande och i flykten. Benen är orangefärgade, den har en grön vingspegel och dess vingundersidor är ljust gråvita med en mörk bakkant.

Skedand häckar på strandängar och vid näringsrika slättsjöar, lokalt även öar vid kusten. Den finns över stora delar av Götaland, Svealand och längs Norrlandskusten, men är övervägande sällsynt och lokaltförekommande. Vanligast är den på Öland och Gotland

Skedanden förekommer i öppen, näringsrik våtmark, med tillgång till tät skyddande vegetation, som fuktiga gräsmarker, grunda slättsjöar, träsk och kärr. Den är inte lika social, utanför häckningsperioden, som många andra simänder, och tenderar att bara bilda mindre flockar eller uppträda i par. Den födosöker genom att "beta" vattenvegetation, ofta genom att svänga näbben från sida till sida. Den äter även blötdjur och insekter under häckningsperioden.

Skedanden  är fotograferad på Trönninge ängar 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 



Postat 2020-09-13 17:59 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 200 Nästa 

Tidigare blogginlägg